Efter mycket om och men så fick vi denna dag att även gå....

När jag vaknade i morse så var jag sur,sur över att bli väckt... "jennifer vi ska ta kontroller" och så kollar dom blodtryck och temp och vikt.....

Kunde inte somna om.

Så satte på tvn, pappa gick in o duschade och sen beställde jag in frukost.

1 h senare kämpade jag ännu med frukosten och medicinerna, kan bara ta någon i taget,sen vila 20 min, annars kommer dom upp på en gång :(

Duschade och gjorde mig återigen "klar". För vad då?! En hel jävla dag inne på sjukhuset. Just precis.

När klockan var 10 så var jag jättepigg och hur rastlös som helt, blev ledsen...

Bara tanken på att inte få gå ut fören efter 18 gör mig illamående, man får inte ens ha fönstret lite öppet...

Panikångest, nej ja vet inte vad man kallar det, känner mig instängd, först i mig själv sen i de här rummet.

Sen att alla "regler" är för mitt eget bäst, det går inte att acceptera i detta läge.. men man måste försöka iaf.

Sjukgymnasten kom förbi, och jag fick in en cykel på rummet, cyklade och gjorde några övningar.

Får väl se till och göra de 2 gånger om dagen så har jag lite på mitt schema :)

Eftermiddagen blev det film..

Vid 16.30 fick vi gå ut :)
gick nästan en timme, men jag blir trött direkt :(måste stanna upp och vila, lite på grund av smärtan i magen med.

men jätteskönt att komma ut, och gå, gå på sina egna ben:) som knappt orkar bära en längre....

Många som frågar hur man får dagarna att gå och hur man tänker.

Svaret är: tänk inte alls,och deär nog så de har blivit, man bara kör och reflekterar inte över vad man kör förbi eller över, ibland kommer ett hinder, då stannar man upp.

Sen kör man vidare.

Försöker att inte tänka allt för mycket på "livet efter" detta, för då blir jag ivrig och vill börja leva nu.

Tänker jag på gotland och alla där hemma får jag ont i magen och vill hem direkt.

Så jag tänker inte mycket, för jag kan inte hantera alla känslor samtidigt.

  Mobilnörd!? :)